Jag har länge tänkt att orientering skulle vara min sport, jag gillar att springa och är ju ganska duktig på det samtidigt som jag gillar kartor. Mitt intresse för kartor var så stort när jag var ung, så jag hade PRAO på både Stadsarkitektkontoret och Lantmäteriet när jag gick på högstadiet. Mina erfarenheter av orientering är dock dåliga, i årskurs fem var jag med i Lill-korpen tillsammans med två kompisar. Vi var ganska säkra på seger, men det hela slutade i ett gotländsk träsk. Vi sprang vilse och var rejält blöta när vi till slut kom i mål.

Min syster har gift in sig i en orienterarfamilj, så när hennes söner var på Gotland smatidigt som mig och skulle springa en tävling på norra Gotland hängde jag på tillsammans med Carl och Annie. Först fick jag agera ”skugga” för Carl och Annie som deltog i en öppen barnklass. Det gick bra för dem, de sprang på och Carl blev trea och Annie femma bland drygt 50 barn. Sedan var det min tur…

Jag ställde upp i Öppen Klass 1, den lättaste klassen. När jag tog kartan såg jag att banan var väldigt lik Annie och Carls bana, men min bana hade några extra kontroller. Jag sprang på i bra fart och plockade kontroller, alla låg längs med olika stigar och vägar. 13 kontroller skulle jag ta och efter halva banan insåg jag att slutet var den samma på barnens bana, så jag kutade på i full fart. Hade bra fart på upploppet och tänkte på detta kommer sluta med seger, vem kan springa fortare än jag.

Efter målgång lämnade jag in min ”pinne” och damen registrerar dem och meddelar jag är underkänd. Illa! Kontrollerar kartorna och inser att min och barnens bana inte alls var de samma på slutet, det var en skillnad på den näst sista kontrollen. En lärdom till nästa lopp, var lite mer noggrann.

Hur som helst, det blev ett bra träningspass och det kommer bli fler orienteringstävlingar.